Förra hösten i SVT:s Vetenskapens värld lyftes det fram att i Sverige saknas det en tvärvetenskaplig ansats för att undersöka hur barns inlärning går till.
Bland annat har hjärnforskningen svårt att etablera sig inom skolundervisningen. Detta trots att den svenska hjärnforskningen är bland de ledande i världen och att man har kommit mycket långt kring hur det fungerar i hjärnan när vi tar till information och minns.
Torkel Klingberg (forskar om bl.a. barns arbetsminne), Martin Ingvars och Hugo Lagercrants (forskar om bland annat lyckad språkinlärning) är samtliga överens om att hjärnforskningen inte värdesätts tillräckligt inom skolan i Sverige.
Samtidigt menar skeptiker till hjärnforskningen att steget är för långt från de vetenskapliga fynden till hur undervisningen ska bedrivas i klassrummet. Bland annat kritiserar man ”den individualiserande synen på elever och kunskap och menar att lärare inte har så stor nytta av forskningen så länge den är ryckt ur sitt sociala sammanhang… Rön från hjärnforskning kan nog vara till stor hjälp, men skulle kunna tillämpas ännu bättre om forskningen från början bedrivits i ett klassrum” (Från hemsidan Lärarnas nyheter och artikeln Hjärnan – ett pedagogiskt slagfält 16/5 2012)
Det har på senare tid bedrivits forskning ute i ”verkligheten”; bland annat har man undersökt om det finns ett samband mellan kondition och matematisk prestation (vi tar upp detta i ett annat inlägg).
Vad säger ni pedagoger där ute? Hur pass mycket har ni användning av den svenska hjärnforskningen? Relevant eller inte?
Om ni är intresserade klicka på länken nedan där hjärnforskaren Torkel Klingberg berättar om sin bok ”Den lärande hjärnan – hur barnets minne och inlärning utvecklas”.
http://www.ur.se/Produkter/163516-En-bok-en-forfattare-Torkel-Klingberg
/PFL – gänget