Vad kan skolan göra åt nätmobbning? Del II

För er som inte läst del I rekommenderas detta innan ni tar del av följande inlägg.

Vi vill även föreslå UR:s program om ”Skolans ansvar vid nätmobbning” där juristen Caroline Dyrefors Grufman från barn och elevombudet (BEO) redogör för skolans skyldigheter att systematiskt motverka kränkningar enligt lagen. Här kommer ett antal av de centrala budskap Dyrefors Grufman framför:

• Barn och elevombudets uppgift är att ta emot och utreda anmälningar om kränkande behandling.
• I kapitel 6 av skollagen framkommer att förskolan och skolan ska vara en frizon från kränkande behandling. Att skolan ska vara en trygg och säker miljö är en förutsättning för att den allmänna skolplikten ska gälla.
• Skolan är skyldig att agera om den kränkande behandlingen är på något sätt kopplat till skolans verksamhet.
• Av de anmälningar Barn och elevombudet har fått som gäller kränkningar via sociala medier och nätet har de flesta fallen börjat inom skolans ramar för att sedan fortsätta via sociala medier.  

I detta blogginlägg kommer vi huvudsakligen redogöra för några av de skolåtgärder som forskarna föreslår i artikeln “Cyberbullying among youth: A comprehensive review of current international research and its implications and application to policy and practice”.

Som tidigare nämnts i del I har ett flertal studier funnit ett tydligt samband mellan traditionell mobbning och nätmobbning, exempelvis att många som är utsatta för traditionell mobbning är också utsatta för nätmobbning, likaså gäller detta samband förövare. Detta indikerar på att själva mobbningsbeteendet kan vara av större betydelse än i vilken form mobbningen ter sig. Därför är det möjligt att antimobbningsprogram mot traditionell mobbning exempelvis Olweusprogrammet eller KiVa kan även minska nätmobbning. Skolor som implementerar dessa program rekommenderas att undersöka om interventionerna har även effekt på nätmobbning.

Majoriteten av de åtgärder som beskrivs i den internationella litteraturen om nätmobbning är inriktade på att undersöka vad för slags coping strategier de enskilda utsatta använder sig av för att hantera nätmobbningen. Evidensen för framgångsrika strategier är idag svag men informationen som framkommit kan ändå vara av intresse för skolor som vill påbörja sitt arbete mot nätmobbning:

• Majoriteten av de utsatta barnen och ungdomarna väljer att inte meddela vuxna i sin familj eller skolpersonal. Flertalet orsaker nämns som: rädsla för att förlora tillgången till tekniken, katastroftankar om att nätmobbningen kommer att eskalera samt uppfattningen om att de vuxna inte kan göra något åt situationen. När elever har blivit tillfrågade om varför de inte meddelar skolpersonal uppger de även anledningar som att: de inte vet vem förövaren är, om nätmobbningen sker utanför skolans ramar kan de inte se logiken med att kontakta skolpersonal, rädsla för att inte bli trodd samt att de kommer få tillrättavisningar för sina egna aggressiva responser kopplat till nätmobbningen.

• I studierna framkommer det att de utsatta istället meddelar sina vänner när nätmobbning uppstått. Det sociala stödet som mottas av vännerna förefaller vara en av de mer framgångsrika strategierna för den emotionella påfrestningen av nätmobbning.

• Forskare som har undersökt aktiva copingstrategier som att tillrättavisa, varna eller konfrontera förövare förefaller leda till ett eskalerande av nätmobbning. Andra studier har därför rekommenderat andra aktiva copingstrategier som exempelvis att blockera sändaren, be auktoriteter spåra ISP – numret, anmäla detta till ansvarige. Vidare är det oklart hur pass effektiva passiva strategier är som att ignorera kränkningen, ej reagera på nätmobbningen samt att undvika det sociala mediet där kränkningen uppstod.

Artikelförfattarna framför att skolorna bör vara uppdaterade på den forskning som genomförs och ta hänsyn till denna typ av information när ett arbete sätts igång för att motverka nätmobbning. I den internationella litteraturen framkommer att nätmobbningsarbetet i skolan behöver genomföras på flera nivåer. Bland annat föreslås:

• Att arbetet mot nätmobbning bör implementeras i skolans styrdokument. Barn och elevombudet lyfter fram att nätmobbningen behöver vara en del av det målinriktade arbete skolan bedriver för att motverka all form av kränkningar. För att förebygga och förhindra nätkränkningar föreslår Dyrefors Grufman en kartläggning på den enskilda skolan. Detta insamlande av data sker genom att skolpersonalen intervjuar eleverna för att få fram specifika riskområden. Vidare förespråkar Dyrefors Grufman att en plan behöver genomföras som bland annat innehåller riskområden, målsättning samt tydlig information om hur processen går till när kränkande behandling uppstått; vem som ansvarar för att utredning sätts igång, vem elev eller vårdnadshavare ska vända sig till om denne upplever sig kränkt m.m.

• Artikelförfattarna rekommenderar även systematisk utvecklade skolprogram mot nätmobbning som bland annat innehåller edukation om nätmobbning och dess konsekvenser för eleverna. En intressant aspekt av nätmobbningen, som tidigare nämnts i del I, är oklarheten över hur omfattande publiken är och kan bli när en kränkning uppstår via sociala medier. Ur en antimobbningssynpunkt skulle en del av arbetet kunna riktas mot den anonyma publiken för att ge dem kunskap och verktyg om vad som behöver uppmärksammas, hur och var de ska vända sig vid eventuella kräkningar m.m. Det är möjligen större sannolikhet att publiken vid nätmobbning vågar stoppa kränkningen än vid traditionell mobbning.

• I artikeln framförs även hur skolan kan arbeta hälsofrämjande med nätanvändandet genom att exempelvis samtala och diskutera med elever redan från en tidig ålder om nätanvändande och kommunikation. Ett annat sådant inslag är användandet av digitala nätverk kopplat till lärande där både lärare och elever kan skapa och använda, utbyta idéer med varandra på forum och bloggar för att träna upp förmågan att skapa ett gott samtalsklimat.

• För att kunna genomföra samtliga ovanstående interventioner förespråkar författarna att skolpersonal behöver utöka och uppdatera sina kunskaper avseende nätanvändning och medieanvändande. Skolpersonalens medieutbildning behöver ta hänsyn till hur den nya generationen använder social media som bland annat innefattar bärbarheten, personaliseringen, multi-tasking samt tonåringars medieproduktion.

För mer information avseende skolans arbete mot nätmobbning kontakta oss gärna!

/PFL – gänget

Referenser

Cassidy, W., Faucher, C., & Jackson, M. (2013). Cyberbullying among youth: A comprehensive review of current international research and its implications and application to policy and practice. School Psychology International: Special Issue on Cyberbullying, 34(6), 575–612.

http://www.ur.se/Produkter/176514-UR-Samtiden-Sociala-medier-i-skolan-Skolans-ansvar-vid-natmobbning