De flesta människor skulle nog hävda att de i stora drag vet vad intelligens är och att de minsann kan notera när någon gör något smart eller begåvat. Men vad är det vi egentligen menar när vi påstår att någon är intelligent? Och varför är det så viktigt att göra den typen av uttalande?
När PFL gör ett försök att ta reda på definitionen av intelligens kan vi snabbt notera att det inte råder någon enighet om vad detta fenomen är för något. Om vi utgår från de mer traditionella förklaringarna fokuserar dessa på människans tankeförmåga och hur vi klarar av att bearbeta information, lösa problem och dra nytta av våra tidigare erfarenheter.
De traditionella förklaringarna är därmed rätt generella och övergripande av sitt slag. Utifrån skolsammanhang kan man ställa sig frågan om det förekommer olika typer av intelligens? För visst är det skillnad på att exempelvis vara skicklig på siffror och mönster jämfört med att kunna uttrycka sig väl och argumentera för sin sak? Redan för cirka 100 år sedan debatterades denna fråga mellan två brittiska psykologer som forskade på ämnet. Charles Spearman argumenterade för något som han kallar för generell intelligens eller g -faktorn, en grundläggande och gemensam komponent som predicerar hur väl en person kommer att lyckas med kognitiva uppgifter. Utifrån teorin om generell intelligens skulle en elev med hög G-faktor leda till att hen prestera väl på många olika områden. Gör en person bra ifrån sig på matematiktestet kommer denne sannolikt prestera väl på verbala uppgifter också. Visst känner vi igen dessa jämnt högpresterande elever i skolan men teorin matchar inte riktigt med de andra mer ojämna elevernas prestationer. Louis Thurstone var kritisk till Gardners syn på intelligens som en enda enhet och menade att intelligens behöver delas upp i flera olika förmågor som är oberoende av varandra. Utifrån Thurstones tes skulle detta innebära att en elev med god verbal intelligens förmodligen kommer prestera väl på uppgifter som exempelvis läsförståelse och ordförråd men att det säger inget om hur individen kommer prestera på matteuppgifter. Så vem vann den här debatten?
Rätt svar är båda. Eller snarare ingen av dem! När psykologer har forskat på detta och genomfört statistiska beräkningar har man faktiskt sett ett samband mellan prestationer som täcker olika områden (ex verbala och matematiska uppgifter) vilket styrker teorin om generell intelligens. Men att sambandet var starkare mellan prestationer inom samma område (ex kopplingen mellan läsförståelse och ordförråd då dessa är verbala uppgifter) vilket styrker Thurstones teori. Den traditionella modellen av intelligens består därför av två faktorer: 1) En g – faktor som predicerar prestationer inom alla typer av kognitiva utmaningar 2) specifika faktorer som predicerar att individen presterar bättre på vissa typer av utmaningar jämfört med andra utmaningar.
På vilket sätt har då den traditionella bilden av intelligens påverkat lärandet i skolan? Som tidigare framgått har vetenskapsmännen ännu inte kommit överens om en enhetlig definition av intelligens. Detta påverkar även hur vi i vardagssammanhang använder intelligensbegreppet. Även den traditionella definitionen är bred och det finns mycket tolkningsutrymme när vi påstår att ”eleven är intelligent”. Menar vi att eleven är smart överlag? Eller visar denne upp goda förmågor när det kommer till att resonera matematiskt? Eller handlar det om att reflektera och att dra slutsatser när det kommer till läsförståelse? Eller är det att kunna lösa olika problem tillsammans med andra elever i sociala sammanhang som grupparbeten? Om begreppet intelligens används i skolkontext tänker vi inom PFL att det behöver specificeras och tydliggöras så att det inte blir några kommunikationsmissar.
För att kunna besvara hur den traditionella synen av intelligens påverkar dagens lärande behöver vi även fundera på hur intelligensbegreppet användes förr i tiden. De flesta pionjärerna som forskade inom ämnet var övertygade om att intelligens var enbart ärftligt; det vill säga att människor är födda med en viss kapacitet och att den inte går att ändra på. Mätningar av skallstorlek, hörsel och syn och senare begåvningstester genomfördes för att skilja ut vilka människor som var mer intelligenta än andra. Man hävdade att detta gjordes i samhällets tjänst för att i framtiden kunna avla fram en intelligentare generation och sålla bort de klent begåvade. När utvärderingar genomfördes av dessa forskningsinsatser visade de på flera brister; dels direkt felaktiga data samt att testintrumententen inte var tillförlitliga. Intelligens användes alltså som ett prediktivt instrument förr i tiden för att identifiera och förutsäga vilka människor som kommer bli framgångsrika.
Även om vi är långtifrån dumheter som skallmätningar och jämförelser av sådana slag för att urskilja hur intelligenta människor är påstår vi inom PFL att den ”prediktiva andan” finns kvar än idag när det talas om intelligens. När vi i vardagen påstår att en individ är intelligent är det först och främst en bedömning som vi gör. Den här bedömningen talar om för omgivningen att den intelligenta personen har tidigare lyckats med sina handlingar och att personen därför sannolikt kommer att lyckas i framtiden. Intelligensbegreppet har på så sätt blivit en etikett för att förutspå framgång och lycka och detta inom många områden som utbildning, yrkeskarriär och relationer.
Men frågan är om ska vi jobba med prediktion inom skolans värld. Kan vi nöja oss med detta? För att intelligensbegreppet ska kunna bli användbart i skolan anser PFL att det behöver omvandlas från ett predicerande syfte till ett pragmatiskt syfte. För att detta ska kunna göras behöver vi fundera på hur etiketten intelligens, smarthet elller snabbtänkthet kan komma närmare interventioner och anpassningar som görs i skolan. För vi vill kunna påverka intelligensen, träna upp den och utveckla den varje dag i vårat dagliga arbete i skolan. Men går det att träna upp intelligensen? Nästa inlägg kommer att handla om hur forskningen om intelligens har flyttat fokus från det oföränderliga till det påverkbara, från arv till miljö.
/PFL – gänget
Referenser
Goldstein, S., Naglieri, J. A., Princiotta, D. (2014). Handbook of Intelligence: Evolutionary Theory, Historical Perspective and Current Concepts. Springer
Willingham, D.T . (2009). Why dont students like school? San Francisco: Jossey – Bass